Dativ

Dativ är en form av ett ord, som visar att en handling är till fördel för någon, eller riktar sig till någon. 

Låt oss ta ett exempel: ordet hon.

Ordet hon blir i dativ henne, exempelvis i meningen "Pelle gav ett äpple till henne". 

Hon är den som handlingen är till fördel för, eller riktar sig till.

 

Ordet han blir i dativ honom.

Jag blir mig.

Vi blir oss.

osv.

 

Här kommer andra exempelmeningar.

Stina sparkade bollen till honom.

Gustav beställde vin åt henne.

Vår lärare meddelade oss den roliga nyheten.

Hotellet har erbjudit gästerna en plastbalja.

Det ovanstående är den vanliga definitionen som används i nutida svenska. Om det är en tillräcklig förklaring för din fråga, så behöver du inte läsa nedanstående definition. 

Det finns en möjlighet att det ovanstående inte riktigt förklarar den svårighet du stött på. Det fanns nämligen förr i tiden en annan definition för dativ som användes på svenska. 

Detta kan bli otroligt komplicerat, men här är den absolut enklaste förklaringen:
När man förr i tiden använde vissa "småord", t.ex. ur, mot, i, genom osv. så ändrade man på det följande ordet. Man kunde t.ex. prata om ett träd, men om man ville säga att något fanns i trädet lade man till något i slutet av ordet. Det kunde möjligtvis vara ett -e. Då skulle man säga "Det finns många insekter i träde." (Det här är lite gissningar, eftersom det är en otroligt gammal grammatik. Men att man lade till -e efter ordet i är korrekt.)

Att man alltså lade till vissa saker i slutet av ord, när man precis innan hade använt ett "småord", är en annan definition av ordet dativ. Men det är som sagt en otroligt gammal sak, som inte görs längre.

Det finns dock kvar i vissa uttryck i nuvarande svenska. Man säger t.ex. "se i syne" och "gå man ur huse".

 

Härledning: latin dare, "att ge".