Kasus

Det finns två indelningar av substantiv i svenska, och dessa två indelningar kallas kasus. Indelningarna har att göra med ägande och icke-ägande.

Ägande-formen av ett substantiv kallas genitiv. Genitiv visar ett ägande, eller att någon/något tillhör eller är besläktat med någon/något, eller någon form av förbindelse. Man lägger helt enkelt till -s i slutet av ordet.

Exempel:
Peters telefon.
Stinas bror.
Bilens däck.
Klubbens medlemmar.
Chefens anställda fick tårta.

Den icke-ägande formen kan man säga är grundformen av substantivet. Det visar helt enkelt inte något ägande, släktskap eller förbindelse.

Exempel:
Katten var trött.
Det stod en vas i fönstret.
Vi köpte en ny bil igår.

Bilen funkar perfekt.
Chefen var snäll mot de anställda.

Att svenskan har två kasus är den vanligaste åsikten bland språkvetare. Men det finns vissa som anser att vi borde dela upp det i tre kasus.

De tycker så eftersom de inte bara tittar på substantiv, utan även på pronomen.

Det finns pronomen i grundform: Jag, du, han, hon, den, det, vi, ni, de.
Det finns pronomen i genitiv: Min, din, hans, hennes, dess, vår, er, deras.

Sen finns även pronomen som man använder när någon/något blir utsatt för en handling, eller blir mottagare av något. Denna form kallas objektsform.

Exempel:
Stina knuffade mig.
Alla tycker om dig.
Lisa gav honom en present.
Kalle tackade henne.
Mamma skänkte oss en bil.
Katterna tycker om er.
Eleverna var duktiga och läraren berömde dem.

 

Så beroende på vad man tycker, kan svenskan ha två kasus (grundform och genitiv) eller tre (grundform, genitiv och objektsform).

Härledning: latin casus ”fall, tillfälle, möjlighet”