Genus

Genus betyder “kön” på latin.

För att förstå genus i grammatik kan det vara bra att jämföra med andra språk. I franska finns två genus: maskulinum och femininum. Man skulle kunna säga att franska ord är ”manliga” eller ”kvinnliga”. 

Man säger t.ex le danseur (dansaren) och la danseuse (dansösen).
 Le homme (mannen), och la femme (kvinnan).
(Le och la är som engelskans ”the”: de visar att man pratar om en specifik person eller sak.)

Man säger även la och le om saker som inte är manliga och kvinnliga.
Le lit (sängen), la pomme (äpplet).



På tyska har man tre indelningar: manliga, kvinnliga och ord som är ”varken eller”.
Der Mann (mannen), die Frau (kvinnan), das Haus (huset).
(Der, die och das är som engelskans ”the”.)

Der används till manliga personer, som mannen och läraren.
Die används till kvinnliga personer, som kvinnan och lärarinnan.
Das används till t.ex. bilen och huset.

I tyska (precis som i franska) pratar man ibland som om saker vore manliga eller kvinnliga, fastän de egentligen inte är det. Exempel: der Tag (dagen) och die Bank (banken).

I äldre svenska hade vi samma uppdelning som tyska har nu. Vi brukade säga ”han” och ”hon” och ”det” om olika saker. Det finns kvar hos vissa ord. Exempelvis kallar vi fortfarande klockan för ”hon”: ”Vad är klockan?” ”Hon är kvart i ett.”

Men sådana ord är rätt ovanliga. Nu för tiden säger vi istället ”den” och ”det”.

Dessa uppdelningar, som vi delar in våra ord i (”den”-ord och ”det”-ord), är svenskans genus. De kallas n-genus och t-genus, eftersom de antingen används med en/den (n-genus) eller ett/det (t-genus). N-genus och t-genus kallas även utrum och neutrum.

Ord som har n-genus (utrum): stol, kvinna, katt, polis, tanke, kärlek.
Ord som har t-genus (neutrum): bord, hus, misstag, djur, hav.

Härledning: latin genus, "art, kön", från gignere "föda, alstra".


Källor: Grammatikpasset,  svenska Wikipediasidan för ”genus”, och Svensk ordbok utgiven av Svenska akademien.